svecat

Helgen är över, en helt otroligt skön helg med vackert väder.....och inget planerat. Näst intill antiklimax efter de senaste månadernas fullbokade schema. Men det har varit så skönt...att bara vara...andas och njuta.

Visserligen har det blåst en hel del, lite urblåst kan man ju känna sig...eller syremättad...skönt har det varit i alla fall.
Nu sitter jag här i soffan, ensam hemma, maken är borta på planeringskonferens i Sunne och kommer hem imorgon. Äldsta dottern med barnbarnet har varit här, så vi tog en promenad och jag har kunnat njuta av barnbarnets tandlösa leende. Kanske inte helt tandlöst...ett litet riskorn börjar synas på nedre gommen.
Så otroligt sött.

Hon har hela livet framför sig, men vad växer hon upp i för samhälle? Ett liv där hon kommer bedömmas hårt, TV programmen bygger på att bli utröstad om du inte är tillräckligt snygg, rolig, smart eller sexig. Tyvärr så lever vi fortfarande i ett samhälle där de manliga normerna fortfarande gäller.
I skolan måste hon kunna ta ansvar, prestera och om hon tröttnar och skolkar, då kommer det att stå i betyget. Som om det kommer vara lösningen på hennes frånvaro......

Jag har lyssnat på Nationalteaterns 70-tals musik, musik med texter som jag växte upp med. Texter som bygger på ett samhällskritiskt ifrågasättande...de är, om möjligt ,ännu mer aktuella nu än vad de var då...kusligt.

Jag har alltid försökt att vara positiv och hitta lösningar, men visst käånner jag en oro, för mina egna barn och deras framtid, mitt barnbarn och eleverna på min skola...vad erbjuder vi dem för samhälle att gå ut i?
Sen blir jag irriterad...vill inte klaga, det förändrar ingenting...så vad gör man om man vill förändra?
Engagera sig...i vad? Politik, skriva insändare......

Det tål att tänka på......