svecat

Den här helgen har socialdemokraternas förtroenderåd möte, enligt Aftonbladet ska de arbeta fram riktningen framåt. Efter höstens tapp av medlemmar så är det av högsta vikt att titta framåt. Trots detta gör media allt för att vi medlemmar ska tappa förtroendet för Juholt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta, men ärligt talat, är det så intressant om han medvetet eller ej har gjort fel med hyresbidraget? Är det verkligen så stor sak? Trots att flera andra politiker har gjort samma sak, så är det Juholt som blir hängd.
Hur vore det om vi skulle ta bort fokuset på personen och sikta in oss på politiken istället.
Hur vill vi att vårt samhälle ska vara för det stora flertalet och inte fåtalet.
Hur ska skolan fungera, äldreomsorgen, invandrarpolitiken, miljöpolitiken eller hur vi möjligör fler arbetstillfällen?
Är det meningen att företag ska få ta ut vinst på det som våra skattemedel går till? Ska verkligen friskolor få konkurrera ut de kommunala skolorna med glädjebetyg och andra lockbeten.

Jag bryr mig inte om ifall Juholt har Branting mustach eller om han är en grå betongsosse, det jag bryr mig om är ett likvärdigt samhälle, där alla kan vara välkomna och ha en funktion att fylla.
Jag är övertygad om att för att nå dit behöver vi ett solidariskt samhälle där de socialdemokratiska värderingarna måste få utrymme och då ska vi inte diskutera inte Juholts sk. feltramp hela tiden.
Låt oss diskutera rätt saker istället....

                          

Just nu känner jag mig som en riktig Närking " Det går aaaldrig", jag hänger mig fast i en tanke om hur mitt arbete ska utföras, men blir påmind av andra om att jag bör göra på ett annat sätt. Smärtsamt. Så ska jag lyssna eller fortsätta gå min egen väg och tro på att jag kan avgöra vad som är bäst för min verksamhet.
Är jag rätt person på rätt plats?

Längtan efter att göra något annat som inte involverar andra människor, att få skapa något med mina händer och försvinna bort i en kreativ tanke.
 När vi går på utställningar och jag ser andras skapande, då längtar jag tillbaka till en tid då jag själv höll på med målning och skulpterande i lera. 
Är det årstiden eller det faktum att jobbet påkallar en stress och känsla av otillräcklighet. Så ska jag vara självkritisk och fundera på om jag borde byta yrkesinriktning, eller ha självinsikten att jag alltid kommer känna på detta sätt. Vissa dagar mer och vissa dagar mindre, däremellan borde jag kanske ta fram en pensel och försvinna bort i ett kreativt skapande för att bli mer tillfreds med mig själv. 

Ja...vad ska jag säga. Tidningarna har läckt lite av Moderaternas nya partiprogram och äntligen finns det ett parti som lovar att arbeta för att JAG SKA BLI LYCKLIG!!!! Det är inte illa, jag som trodde att det var en högst personlig känsla och inte något som går att generalisera.
Sen att de är det enda arbetarpartiet som finns, gör ju inte saken sämre.....

I lördags när vi var ute i skogen och hittade så otroligt vackra svampar i massor...då kände jag en känsla av lycka och tacksamhet över de gåvor som finns och som vi alla kan ta del av. Undrar just hur moderaterna ska kunna tillgodose denna enkla lyckokänsla....
Ja, vad kan jag säga mer än att jag ska nog lusläsa moderaternas partiprogram, risken är att jag kommer uppfatta den som ett skämt och ett hån mot oss som lever i det vanliga verkliga samhället.

Vilken kanal jag än väljer så kan man ge sig tusan på att det är någon form av sport på. Jo, jag vet att jag hänger mig själv när jag skriver detta eftersom det finns så många vars tillvaro fylls av detta intresse. För min egen del så saknar jag konst programmen, musik, lite seriösa filmer...som kanske kan visas på andra tider än sent på natten.

Nåja ,sport....tjejfotboll...hur kommer det sig att det inte finns huliganer i samband med tjejfotboll?

Ja....de ledande kvinnorna i miljöpartiet lämnar sina poster. De uttalar sig om de andra partierna och utrycker en oro över att sossarna söker sig tillbaka till sina rötter och blir sk, betongsossar.
Det finns en oro över världsekonomin...kommunpolitikerna påtalar risken för att man måste säga upp 150 till 200 kommunanställda här i Örebro kommun.

Juholt säger att han vill sats på infrastrukturen och att vi ska bygga oss ut ur nedgången.Jo..jag hoppas verkligen att sossarna söker sig tillbaka till sina rötter och att betongsossarna kommer tillbaka.
Det finns tillräckligt många mittenpartier som fegar ur.
Varför vågar ingen tala om ökade skatter för att säkra och bygga ut och återupprätta vårt trygghetssystem? Skola, barn och äldreomsorg, vägar...det som alla ska ha rätt till. Garantera god kvalitet, inte bara för de som betalar...utan för alla. De som har inkomster ska alla kunna bidra genom att betala skatt och de som har mycket ska självklart betala mer....

Få tillbaka ett rättvisesystem som totalt har spårat ur.det som var på väg men tappades bort på vägen.
Vem kan tycka att det är rättvist när Riksgälden anser att det är rimligt att cheferna för Saab ska få ut bonusar på mångmiljon belopp när de anställda inte får ut sina löner.....det är i mina ögon inte rimligt....

Jo, jag är gärna en traditionell sosse....gärna hellre röd än åt det lila hållet....

Ja, man kan verkligen fundera fram och tillbaka på vår regerings biståndspolitik. För några veckor sedan var det ett inslag på nyheterna om att Sverige skänker 36 miljoner i bistånd till länderna i Afrikas horn.
Miljontals människor svälter och dör. Samtidigt vet jag att en del av mina skattemedel går dit och jag har verkligen ingenting emot att man skänker mer. Speciellt inte när det i samma nyhetsinslag informerades om en reklamkampanj för rekrytering av personal till Försvaret, kostnaden för denna kampanj hade uppgått till en summa av 300 miljoner kroner.

Är det rimligt att våra skattemedel ska få läggas på sådana saker?

I SvD i veckan så beklagade sig biståndsministern över att hon nu bara hade lyckats skrapa ihop 50 miljoner i biståndsmedel till Afrikas horn....ändå lyckade samma person i höstas spara in 900 miljoner i biståndsmedel, som sedan kunde fördelas på annat.

Hur tänkte man då?

I tv, på radio, i tidiningar uppmanas vi att ge bidrag till olika insamlingar till de svältanden i Afrikas horn. Självklart ska vi skänka det vi kan, och det är bra att jag kan välja om jag vill skänka lite extra. Men i en välfärdsstat, där vi har antagit FN.s konvention om mänskliga rättigheter, där borde vår stat kunna omprioritera en del av statens medel så att vi kan hjälpa de svältande i Afrika.

En liten tanke bara.....

        Det finns många olika sätt att rena sitt dåliga samvete och oftast är det, det som ligger oss närmast. Nu är det midjeomfånget som ska reduceras efter semesterns middagar och goda leverne. Så ett förslag kom från maken om att vi ska ansluta oss till Aftonbladets Viktklubb. Sagt och gjort......
Varje aktivitet ska registreras ( har inte hittat alla), varje liten droppe och smula skall skrivas upp. Ja...nästan lite maniskt, ger det resultat så är det nog bra. Men jag märker att jag inte vill unna mig något för då staffar det sig med att jag måste kompensera det på något sätt. Antingen mindre mat eller mer aktivitet. Jag kan erkänna att jag har inte riktigt tålamodet för att följa ett program till punkt och pricka, tur att maken är bättre på det än vad jag är. Får se om jag orkar hålla i de 3 månader som vi har betalat för.

Tummen upp för Nanne Grönwall som i en artikel i Aftonbladet skrev för några dagar sedan om barnfattigdomen i Sverige. Visst kan man fundera på varför en framgångsrik artist skriver i ett inlägg i denna fråga. Men det är helt enkelt så att vi har barnfattigdom i Sverige, och det är ett stort problem som inte bara berör några få.
det rör sig inte  bara om materiella ting som barnen få avstå ifrån utan hela livssituationen.
Att inte få äta sig mätta, att vara tvungna att äta ordentligt i skolan för man vet inte om det finns något att stoppa i magen när man kommer hem.Helger och långa ledigheter kan vara en katastrof för dessa familjer.
När andra barn får åka bort på sommarlovet med sina familjer, då kan fritids vara räddningen för dessa barn har de dessutom turen att få åka på kollo då kan kanske sommaren bli lite meningsfylld med omsorg och roliga aktiviteter. Alternativet kan vara att vara hemma på gården, föräldrarna/föräldern orkar inte finnas där för sina barn...jo dessa barn och familjer finns överallt i vårt land. De finns bland våra invandrarfamiljer och de finns hos våra svenska familjer. Det är ett samhällsproblem som inte bara berör några få eller några speciella grupper, så när politikerna säger att detta är något som de måste lösa...så tänker jag TACK, jag vet inte hur ni ska göra det...men det måste göras.
Ett land som Sverige ska inte behöva ha fattiga familjer....

Jag har läst någonstans att vi svenskar är blande de bästa på att ta en paus för att fika. Inte för att jag vet om det är sant, men det är ett tillfälle till socialt umgänge eller bara att få tid till reflektion.

Ordet reflektion är något som är återkommande överallt, vi ska ge oss tid till reflektion. På arbetet, i hemmet, tillsammans eller ensamma. Detta är ännu ett sätt att tala om att vi inte klarar av att veta vad som är bäst för oss själva som enskilda individer, dessutom ger det i alla fall mig en känsla av otillräcklighet.

Reflektion...mindfullnes....när ska jag hinna med det...för det borde jag göra. Det står så i tidningarna och de har sagt det på konferenser och föreläsningar som jag har varit på.
Är det bara jag som har svårt att få till dessa "måsten" eller "borden"som ska vara nyttiga för mig....

Men tänk...jag tycker att jag är bra på att leva i nuet...tar en fikastund, lutar mig tillbaka och bara vara...korta stunder med mig själv eller i sällskap med någon. Pratar om dagen som varit, minnen tillbaka i tiden..tittar ut genom fönstret...bara slappnar av och njuter.

Även om fikastunden inte är det mest hälsosamma för figuren så är den det i alla fall för själen,  så njut...ta en kopp kaffe, latte....choklad...te..vad som helst..ta dig en paus i tillvaron..ensam eller tillsammans.
Unna dig en stund till eftertanke....

Barnfattigdomen har ökat i Sverige, jag arbetar i det område i Örebro där barnfattigdomen är som högst. Att hitta metoder för att på ett övergripande sätt bekämpa de sociala problem som leder fram till barnfattigdomen är förmodligen inte lätt. Jag kan förstå att politikerna vill fördjupa sig i problemet och det är verkligen välkommet.....men att sätta in en OS medaljör som ledare för arbetsgruppen. Stefan Holm har kanske egenskaper som gör honom lämlig.....men vad vill socialdemokraterna att våra ledare ska ha för kvalifikationer för att arbeta med de stora frågor som påverkar våra barn och ungdomar.
Ett allmänt intresse eller faktiska kunskaper......jag är kanske småaktig...men jag tycker att ett jämlikt samhälle för alla ska utredas och drivas av kompetenta personer.

Men det här är nog ganska talande för hur det ser ut i vårt samhälle, är du tillräckligt framåt som mediapersonlighet eller bloggare...så kan du bli en anlitad samhällsdebattör och tydligen även politiker.

Jag är lite tveksamt till om jag har förtroende för dessa personer.

Jag kan inte låta bli att fundera lite....
Blir det bättre för världen att amerikanerna har skjutit bin Laden? Blir världen mindre ond och mindre hotfull, eller väcker det bara hämndbegär hos de som känner sig manade?

Blir det svenska samhället mer demokratiskt, när en stor procent av dagens ungdomar anser att de vill ha en stark ledare som inte bryr sig om vad folket tycker....hur tänker man då?
Vad har vi missat i skolan om vi inte har förmedlat hur det ser ut i de länder där det har funnits tyranner eller ska jag nöja mig med att skriva starka ledare....Hitler..t.ex.

Minskar barnfattigdomen i Sverige för att vi får fler skatteavdrag eller för att försäkringskassan nekar ersättning till de som har behov av att vara sjukskrivna. Där personalen på försäkringskassan anser sig veta bättre än vad läkarna gör....

Blir det bättre för de som redan är utsatta med det samhälle vi nu har och de lagar som genomförs?

Jag kan inte låta bli att känna en sorg när jag märker att att ungdomarna anser att Bigbrother är mer intressant att titta på än att bry sig om hur familjerna och barnen har det som man bor granne med.
När jag hör elever säga att man inte vill gå i en speciell grupp pg.a att det finns " importer" som går där....importer...ja, det är benämningen på nyanlända elever.

Det är ett sånt osmakligt sätt att uttrycka sig på gällandes familjer som kommer hit, oftast pg.a av att de inte kan göra något annat om de vill överleva...

Det är sånt som vi behöver lära våra ungdomar för att de ska förstå varför demokratin är så viktig, vårt sätt att se på varandra och våra medmänniskor.....


Kanske borde man engagera sig politiskt.....

Ja nu ligger det här lite tillbaka i tiden...flera dagar för att vara exakt.
I onsdags hämtade maken mig från jobbet, bilen gick som den ska...inga oroväckande ljud. Med en gammal Skoda kan man förvänta sig att det ska låta.....
På torsdagen skulle mannen återigen ha bilen. Han går iväg, jag hör en bil dåna....inte bra ljud...låter som ett trasigt avgassystem.
Maken kommer in och ber mig oroligt följa med ut för att titta på bilen...Va var det vår bil som lät?

Jag tittar under bilen och det aknas ca 1 meter avgasrör...hm...när hände detta? Borde vi inte ha hört något när en sån stor bit lossnar....och jag fick ju nyss avgassystemet fixat...hm...konstigt.

Maken fick ta tåget och jag cyklade iväg, kollade med verkstaden om de kunde ta emot mig under dagen, innan kl 3 ville de titta på den...fanns katalysatorn kvar? Det kunde ju vara stöld....nej..inte på min gamla bil.

Stressar på jobbet..denna dag går till historien som den mest underliga när det gäller olycksdrabbade sjukdomar, 3 av personalen fick avvika pg.a allvarliga sjukdomar i familjen...hm.

Kastar i mig lunchen, cyklar iväg hem, tar bilen till verkstaden...jo..avgassystemet och katalysatorn är stulen. De hade varit med om det tidigare på gamla bilar.
Vad gör man då?
Polisanmälan och kontakta försäkringbolaget, tack och lov så behövde vi bara betala självrisken och bilen var fit for fight på fredags eftermiddagen igen.

Men sånt här händer ju inte...inte med gamla rostiga bilar...eller?

Helgen är över, en helt otroligt skön helg med vackert väder.....och inget planerat. Näst intill antiklimax efter de senaste månadernas fullbokade schema. Men det har varit så skönt...att bara vara...andas och njuta.

Visserligen har det blåst en hel del, lite urblåst kan man ju känna sig...eller syremättad...skönt har det varit i alla fall.
Nu sitter jag här i soffan, ensam hemma, maken är borta på planeringskonferens i Sunne och kommer hem imorgon. Äldsta dottern med barnbarnet har varit här, så vi tog en promenad och jag har kunnat njuta av barnbarnets tandlösa leende. Kanske inte helt tandlöst...ett litet riskorn börjar synas på nedre gommen.
Så otroligt sött.

Hon har hela livet framför sig, men vad växer hon upp i för samhälle? Ett liv där hon kommer bedömmas hårt, TV programmen bygger på att bli utröstad om du inte är tillräckligt snygg, rolig, smart eller sexig. Tyvärr så lever vi fortfarande i ett samhälle där de manliga normerna fortfarande gäller.
I skolan måste hon kunna ta ansvar, prestera och om hon tröttnar och skolkar, då kommer det att stå i betyget. Som om det kommer vara lösningen på hennes frånvaro......

Jag har lyssnat på Nationalteaterns 70-tals musik, musik med texter som jag växte upp med. Texter som bygger på ett samhällskritiskt ifrågasättande...de är, om möjligt ,ännu mer aktuella nu än vad de var då...kusligt.

Jag har alltid försökt att vara positiv och hitta lösningar, men visst käånner jag en oro, för mina egna barn och deras framtid, mitt barnbarn och eleverna på min skola...vad erbjuder vi dem för samhälle att gå ut i?
Sen blir jag irriterad...vill inte klaga, det förändrar ingenting...så vad gör man om man vill förändra?
Engagera sig...i vad? Politik, skriva insändare......

Det tål att tänka på......

Ja, så stod det på ett kort som kom med posten idag...jag är utvald. det är inte utan att jag sträcker lite extra på mig.

Vad har jag då gjort för att förtjäna detta?

Arbetat flitigt, nej. Tagit mitt samhällsansvar och sett till att sverige har befolkats med ytterligare två individer, som dessutom har fortsatt reproduktionen av vår släkt.
Nej inte det, tagit mitt ansvar och röstat i söndagens omval här i Örebro. Nej inte heller det...där var jag inte en av de utvalda.
Med en viss nervositet fick jag dock ta del av resultatet efter detta val, från mina sida sett så gick valet så som jag ville i alla fall.

Men nej.....det kom ett kort på posten... där det står " DU ÄR UTVALD ATT DELTA I SVERIGES RADIO P4:S SVENSKTOPPSJURY!

Där kan man verkligen tala om ansvarsfullt uppdrag....under 4 veckors tid får jag...lilla jag...vara med och påverka svenskarnas musiksmak.......det är STORT!!!!

Hoppas verkligen att jag klarar av det.....:)

 

Nora får mig att känna mig utvald, det är speciellt med ett barns leende och skratt, mina vänners uppskattning, mina barns kärlek och min älsklings löften om framtiden...det får mig att känna mig utvald.

Men ett kort från Sveriges radio......jag är tveksam....

Som ni alla nu vet så har vi haft bröllop i helgen, vi gick från att leva i synd till att lova varandra att leva i lust och nöd till döden skiljer oss åt. Det är allvarliga löften.

Idag känns det som nöd......eller åtminstone sorg i hjärtat. Jag fick en sån vacker morgongåva, dagen efter giftemålet. Örhängen och halsband i silver med bärnstenar. Så otroligt fina, de passade så bra till en ring som jag fick för nästen tre år sedan, när vi var i Prag.
Idag har jag, redan efter tre dagar tappat ett av örhängena.
Jag vet inte hur du som läsare agerar när du har tappat något. Jag tänker, försöker minnas varje steg jag tagit, varje händelse. Försöker backa bandet för att minnas, letat, tittat, lyft på varje kudde, titta i korridorerna, under möblerna....inget örhänge. Skakat på kläderna, frågat......inget örhänge.

Det känns så otroligt sorgligt...visst det är värdsligt...men i alla fall....

                       Äntligen hustru och make!


Så nervöst, vi fick höra att när vui skulle skrida upp för altargången...då sprang vi...tydligen gjorde vi det även på vägen ut. Men snälla nån...vi gick ju bara i vår vanliga promenad takt...kan ju inte förstå att inte att det ska vara så svårt att förstå.
Jag skakade så mycket att jag knappt kunde hålla i brudbuketten...men vi klarade av våra löften utan att staka oss. Hela akten, med den fina musiken ligger fortfarande i en diffus dimma, men festen efteråt kommer jag ihåg....trots att det var då vinet kom fram.

De fina och roliga talen, musiken, dansen alla mysiga möten, den suveränt goda maten, den fina dukningen,... ja allt gjorde att det här blev en oförglömlig dag och kväll.
Nu när allt har lagt sig och vi kan titta på bilderna så kan jag knappt förstå att det har hänt och att allt är över. Så mycket planering och energi, vad ska vi nu fokusera på?

Det får väl bli dotterns student om tre veckor.....

Vi har i alla fall haft en helt otroligt underbar helg, den överträffade alla mina förväntningar och jag är övertygad om att de som var på festen hade en hel kväll.

 Ja, då är det snart dags. Inte min mormor..jag menar mig själv. Det börjar bli illa när man benämner sig själv som 3.e person. Men jag är ju mormor och ska gifta mig imorgon.
Dan för dopparedagen. Min äldsta dotter skrve på Facebook att jag var "snuskig", jag förstår inte vad hon menar...om det här hade varit innan jul så hade det inte varit så konstigt att prata om dopparedagen...eller dopp i grytan. Ja, var har hon fått sin fantasi ifrån? Jag har ju min kvar....

Så imorgon är dagen och här sitter jag och bloggar. det känns som om det mesta är klart och jag kan inte göra såmycket mer idag. Ska ut och plocka lite blommor till dekorationen på borden, men det tar jag senare när min bästa väninna har kommit hit. Hon har fastnat med SJ någonstans innan Köping......det är ingenting att vara förvånad över...det är ju trots allt SJ.

Tänk när jag var ung...., då ansågs SJ vara det säkraste sättet att ta sig fram om man ville komma i tid, men det var ju längesedan. Nu är det en chansning, t.om när det är bra väder och ingen snö på spåren.
Tur att de flesta som tar tåget reser till oss idag, annars så vet man aldrg om de skulle hinna fram i tid till mormors bröllop.

Idag har nog varit som de flesta arbetsdagarna, bra. Då menar jag faktiskt bra, inte bara något som jag skriver utan jag menar det. Jag trivs med att möta människor och det får jag verkligen göra i mitt arbete. Det är olika former av möten, elever, personal, kollegor eller föräldrar, jag trivs och känner mig oftast nöjd när jag stänger av datorn och ger mig av mot hemmet.

Men nu var det gårdagen som jag tänkte på när jag skrev " Glada överraskningar".det var en otroligt skön dag.Varm och solig, vi började dagen med att äta frukost på lilla balkongen. Fågelkvittret blandades med ljudet av bilarna och tågen, men vad gör det bara man kan sitta ute och njuta på en balkong. Vi fixade lite fika och åkte ut till Naturenshus.
För er som inte har varit där och fortsatt promenaden mot Rävgången och Rynningeviken, ni har missat något. Det är en underbar naturupplevelse som jag verkligen rekommenderar, så skönt. Att ligga på en filt, ta en kaffe och macka, läsa tidningen och bara vara. Det är livskvalitét.

Hem, en promenad på stan...jag ville inte sitta inne, så sambon sa att vi kan ju gå ut och ta en öl, efter det att vi hade gjort de arbetsmoment som vi brukar göra på söndagarna.
Ett veckobrev till personalen, kolla mailen och lita annat. Sen tyckte sambon att nu skulle vi gå ut, visst....
Upp på stan, jag ville sitta på en uteservering som badade i sol men han tyckte att vi alla fall skulle gå till Pitchers först. Det var väl okey även om jag inte förstod varför.
På uteserveringen ser jag en av mina vänner sitta ( kul tänkte jag), när jag tittar närmre så sitter hon med mina döttrar. Vilket sammanträffande......ja nu ska jag lämna av dig säger sambon.

Tala om överraskning som mina döttrar hade ordnat, istället för möhippa så blev det en middag på Pitchers med mina döttrar och två av mina vänner. En sån otroligt glädjande tillställning och så lagom.
Jag blir varm i hela kroppen av glädje över detta initiativ och det var verkligen inget som jag kunde gissa mig till att det skulle ske.

En otroligt glädjande överraskning!

Det är mycket som man ska tänka på inför ett förestående bröllop....det är inte döttrarna som ska gifta sig, än. Nej det är sambon och jag som efter tre års förhållande tänker slå på stort. Det kan kanske uppfattas som onödigt, när man är så gammal och inte har gemensamma barn. Frågan har kommit från flera i min närhet. Vad ska jag svara....det känns bra och vi vill det.
Visst är det så att jag redan från början talade om att jag inte vill leva med någon igen som inte kan tänka sig ett giftemål. Erfarenheterna av att det för lätt att bara avsluta och inte ta ansvar för förhållandet är orsaken. Men i grunden har det nog inte varit tvång, snarare en test på att se om intresset var äkta.
Så nu går vi in i det äkta ståndet, slut på otukt och syndigt leverne....eller vad man nu tänket om samborelationer.
Det är i alla fall otroligt spännande och roligt.

Nu var det väl inte det här som jag skulle skriva om, utan känslan av sommar.
Sol och värme, den yppiga grönskan omkring oss. Doften av nyklippt gräs och vi står precis emellan hägg och syrén, så underbart. Början av maj och redan känns det som försommar, t.om ungdomarna sitter ute på gräsmattorna med öl, engångsgrillar och musiken flödandes från sina bärbara stereoapparater....då är det väl sommar.
Jag kan tycka otroligt synd om alla allergiker som inte kan vara ute och njuta...men jag låter mig inte hindras av det. Ingen lojalitetskänsla här...tyvärr.